vi kommer komma till en tid, då du aldrig kommer se på mig sådär igen och jag kommer alltid se på dig som jag alltid gjort.

det kommer komma en tid då du tar en annans hand i din, säger samma ord som du sa till mig, tar någon annan dit jag är.

det är en tid som är idag, då jag känner varje närvaro, varje andetag, varje ögonblick, varje harkling, varje rörelse och varje dragningskraft som ett knivskarpt sår i hjärtat.

hur kan det vara så, att man dragit ner sig i en sån stor, djup och sårbar historia med någon, men ändå suktar efter mer? hur kan jag sitta i samma rum som dig, se dig, känna din närvaro, hata dig, men samtidigt älska dig, mer än någonsin förut när jag vet, att du aldrig kommer se mig som någon som är din igen? hur kan man vara så dum, så att man släpper iväg det dyrbaraste man har?

det låter fult, och det låter framför allt klyschigt, men när man har gett någon annan sitt hjärta, hur får man tillbaka det då?

det har gått år, och jag kan fortfarande inte känna likadant för någon som jag gjort för dig. <i>som jag gör för dig</i>. jag är så jävla rädd för det här. för sårbarheten, för dig. för att jag aldrig mer, någonsin, kommer känna såhär igen. och det låter ju helt otroligt egentligen, men idag, eller ja, ikväll, så känns det sådär igen. som att du, du är fan den rätta. det finns ingen annan, ingen annan som slår dig. det finns ingen som kan va som du.

vi kommer komma till en tid, då du aldrig kommer se på mig sådär igen och jag kommer alltid se på dig som jag alltid gjort.

det kommer komma en tid då du tar en annans hand i din, säger samma ord som du sa till mig, tar någon annan dit jag är.

det är en tid som är idag, då jag känner varje närvaro, varje andetag, varje ögonblick, varje harkling, varje rörelse och varje dragningskraft som ett knivskarpt sår i hjärtat.

hur kan det vara så, att man dragit ner sig i en sån stor, djup och sårbar historia med någon, men ändå suktar efter mer? hur kan jag sitta i samma rum som dig, se dig, känna din närvaro, hata dig, men samtidigt älska dig, mer än någonsin förut när jag vet, att du aldrig kommer se mig som någon som är din igen? hur kan man vara så dum, så att man släpper iväg det dyrbaraste man har?

det låter fult, och det låter framför allt klyschigt, men när man har gett någon annan sitt hjärta, hur får man tillbaka det då?

det har gått år, och jag kan fortfarande inte känna likadant för någon som jag gjort för dig. som jag gör för dig. jag är så jävla rädd för det här. för sårbarheten, för dig. för att jag aldrig mer, någonsin, kommer känna såhär igen. och det låter ju helt otroligt egentligen, men idag, eller ja, ikväll, så känns det sådär igen. som att du, du är fan den rätta. det finns ingen annan, ingen annan som slår dig. det finns ingen som kan va som du.