Jag brukar oftast uppfattas som en ganska dryg, tråkig och jobbig människa. Detta brukar oftast tyckas av killar i min omgivning som jag träffat med tron om att det möjligtvis kan leda till något i framtiden. Dessa möten med dessa killar, brukar oftast sluta i att båda går varsin väg, åt olika håll.

Och varför är det nu så? Jo. Majoriteten av alla killar jag träffat under åren har varit väldigt söta, trevliga, mysiga och snälla mot mig första två veckorna. Sedan händer det något som gör att dessa killar slutar höra av sig. Det kan vara allt från att jag inte duger, till att jag sa något fel, till att jag bor för långt bort, eller vad som. 

Felet dessa otroligt hängivna, godmilda, trevliga killar gör är att dom bara slutar höra av sig. Och min fråga till alla er dumma, invalida, dysfunktionella idioter där ute är: Vad är ni så förbannat rädda för?
Jag är inte tjejen som kommer go psyko-bitch på er om ni är ärliga mot mig. Jag är inte hon som kommer stalka livet ur er tills ni dör eller gifter er med en Angelina Jolie. Jag är helt enkelt hon som nöjer sig med en enda sak: Sanningen. 

Så hur svårt kan det egentligen vara att skriva/ringa/säga "Hörru du Elvira, du är en jättefin tjej, men vi två kommer nog inte bli något.". Nej tydligen så är det mycket enklare att skita totalt i det faktum att jag sitter hemma på kammarn och tror i min vildaste fantasi att något underbart, prinssessaktigt och romantiskt kommer ske inom en snar framtid. Grejen är att när ni gör såhär, skiter i allt bara, det leder till att jag blir ledsen när ni väl kommer sen och säger som det är (och detta är efter att jag har tjatat liver ur dom i två-tre dagar).
Varför inte bara slippa det scenariot? 

Så för att klargöra saker här. Vill ni inte träffa mig, säg det. Ja jag kommer bli besviken och ja jag kommer snacka skit om er till mina tjejkompisar, men jag kommer inte bli sårad och jag kommer antagligen vilja vara vänner med er åtminstone efter ca två veckor av aggressionsutlopp och väldigt mycket Marilyn Manson.